I dagens Sverige är diskriminering tyvärr en vanligt förekommande kränkning av de mänskliga rättigheterna, men möjligheten för enskilda individer att få rättslig upprättelse inom detta område är ytterst begränsad. Detta innebär att Sverige i nuläget inte kan garantera rättssäkerheten på detta område för sina medborgare, vilket i sin tur betyder att Sverige inte uppfyller sina internationella åtaganden.

Den rådande rättsosäkerheten på diskriminerings-området kan åskådliggöras från tre olika utgångspunkter.

För det första så innebär det en stor kostnad för den enskilda individen att driva en diskrimineringstalan i allmän domstol. Detta innebär att många personer som drabbas av diskriminering i realiteten inte har möjlighet att driva frågan vidare till domstol.

För det andra så har de statliga ombudsmännen som fått i uppgift att driva individers diskrimineringstalan utan kostnad för individen drivit endast ett begränsat antal ärenden vidare till domstol under de senaste åren. Detta har resulterat i att det stora flertalet av alla individer som vänder sig till ombudsmännen inte får någon juridisk hjälp att föra sin rättsliga talan.

Slutligen så drivs mål gällande diskriminering i arbetslivet idag till arbetsdomstolen, där man inte har möjlighet att överklaga domstolens beslut till högre instans. Detta innebär att individer som förlorar ett diskrimineringsmål i arbetsdomstolen inte har möjlighet att få upprättelse genom överklagan.

Den rådande situation är ytterst allvarlig, då den innebär att Sverige inte uppfyller sina internationella åtaganden gällande rättssäkerhet på diskrimineringsområdet. Den svenska staten borde därför snarast möjligt genomföra nödvändiga lagändringar för att komma tillrätta med situationen.

Detta kan göras på flera sätt. Dels kan regeringen besluta att inrätta en rättspraxisfond, från vilken enskilda individer och privatpraktiserande jurister kan söka finansiella medel för att driva diskrimineringsärenden till domstol. Vidare så bör arbetsdomstolen inte längre vara en instans i diskrimineringsärenden, utan alla fall av diskriminering bör avgöras av allmän domstol. Slutligen så kan svenska staten genom de årliga regleringsbreven instruera ombudsmännen att lägga ytterligare fokus och resurser på att föra individers talan i domstol.

Det är ytterst viktigt att den svenska staten snarast uppmärksammar den rådande rättsosäkerheten på diskrimineringsområdet, så att alla de individer vars mänskliga rättigheter kränks får den möjlighet till rättslig prövning som de har rätt till.